travelling.blogg.se

Jag har landat i Sverige, och har landat i tanken av att ha landat i Sverige.

Utan att bli för sentimental skulle jag nästan våga uttrycka att jag har haft den mest utvecklande, mest spännande och friaste sommaren i mitt liv.

 

Jag har kommit till insikt med många saker, har sett fantastiska platser där människor lever ett liv långt ifrån mitt egna. Upptäckt hur lika vi alla är, hur vi alla söker efter något, hur så många liksom jag vill komma ifrån vardagen och även tryggheten för komma ut och resa.

 

Jag har lärt mig mycket på vägen och lärt känna mig själv destu mer, oftast är det så att jag har klarat av mer än jag trott, för att jag måste, och när jag inte har löst det själv har det alltid funnits fina människor som har hjälpt mig på vägen.

Resan började i New York, där jag och min fina vän har vimlat omkring bland tusen personer, försvunnit i mängden av skyskrapor och reklamskyltar.  Vandrat gator upp och ned, och slagits av tanken att endel faktiskt går på dem där gatorna varje dag. Det är långt ifrån dem gatorna jag vandrar upp och ned. Vi har festat tills morgonen kom och sett solen gå upp över staden, flera våningar upp..

Vi har slappat och njutit av den vita sanden i Miami, haft en rätt galen upplevelse i Las Vegas.... Svårt att beskriva, men det är ju ändå Vegas .. Hela denna stad av "fake". Poolparties, sol, drinkar, poolparties, kvällsparties, drinkar. Igen. Knasiga människor.. Vi hyrde en bil som vi färdades med till The Grand Canyon..

sjuk utsikt. Och rätt konstigt att tänka sig att dem fötter jag tittar på just nu, har viftat med tårna utför klippkanten där. Vi har bilat, och bilat, och vi har skrikit, sjungit och skrattat i bilen. Och så fort Angelica har varit bakom ratten har jag slumrat till ;) och sminkat mig, och borstat håret, och tagit bort sminket, och målat naglarna, och klippt håret, och bytt kläder... eller nej, vi hade samma kläder i tre dagar typ plus att vi sov i bilen i öknen och svettades typ ihjäl (och sedan åkte vi till Hollywood och fortsatte rundvandringen i .... yes yes.. SAMMA kläder..) Vi parkerade vår överfulla bil i ett parkeringshus, stökade omkring i bilen, bytte om och fixade oss innan vi kutade över hollywoods gator. Sedan rockade vi fem nattklubbar där allt handlar om lyx, pengar och skryt. (Inklämt här hann vi faktiskt med en dusch.)

 

Vi kan även checka av Hollywoods galna turistgator från den där listan, ni vet. Jag har klappat lite på Britney Spears stjärna på Walk of Fame, och Dolly Partons och några till.  En avstickare till San fransisco hanns med och promenerat lite över den stora röda bron, samt ätit allt för många muffins till frukost på ett allt för dyrt matställe och även gjort långa promenader i dem branta backarna. Rummet vi tillslut kunde checka in på var så sjabbigt att vi sov med kläderna och pengabössorna på, samt en möbel upptryckt mot handtaget innan vi kunde somna.

 

Vi vinkade av USA med siktet inställt på Fiji. Som är ett ställe för sig. Ett litet guldkorn, om man bara väljer att se det.

 

Det tog ett tag innan vi vant oss av stressen vi ständigt bär med oss, och ställde in oss på den otroliga (i både bra och mindre bra benämning) -"Fiji Time"n. Alla luffsar omkring i sitt eget tempo, verkar leva ett lyckligt och rikt liv fastän de har så mycket mindre än vad vi är vana vid. Kanske är det därför dem är gladare än jag ibland känner mig. Som en bortskämd liten unge som till en början får abstinens utan sin mobiltelefon.

Här hjälper människor varandra, utan att be om något i gengäld.

Fastän bilen vi färdades i var nästan fullsatt stannade vår guide som körde, när två män vandrade längs vägen för att fråga om de skulle åt samma håll som vi. Enkelt. Dem tryckte in sig, och vad det nu var de bar omrking på, och de fick åka med.
I huset vi bodde var lokalbefolkningen så måna om att vi besökare skulle ha en trevlig tid, och välkomnande oss med varma kramar och skratt och ville genast lära känna oss och bjöd in oss i deras lekar, skojade och var nyfikna.

 

Och det var med krokodiltårar jag lämnade de folktomma stränderna och vajande palmerna. Jag är väldigt glad över att jag befann mig på Fiji just den tiden. Trots allt regn (det förväntar man sig inte i paradiset ellerhur?), trots alla våra dyblöta kläder, alla kallduschar..allting som går på Fiji-time. Bilar, bussar och båtar.

Kanske är det naivt att tro att allt bara är bra. Men det är så jag tänker välja att minnas det. Jag vill minnas kvällarna på golvet, sittandes i en ring, med gitarrsång, öl och kavadrickande, värmen, öppenheten och känslan av att vara på äventyr. Tanken av att det finns en magisk plats där människor kan leva och är glada fastän de inte vet hur en Iphone fungerar eller har ström dygnet runt.

 

Det var också här jag och min reskompanjon, hade sagt hejdå, utan att vi egentligen visste om det. Vi delade på oss för ett tag och sedan ville våra planer olika och jag landade i ett kyligt Melbourne utan några vidare planer.

Som jag lärt mig på Fiji, så .. baby, dont worry. everythings gonna be alright... Vänner finns överallt och jag tog mig till solen i Cairns. Det var först som en chock att komma tillbaka till "verkligheten" med nattklubbar och fulla turister och vanliga mataffärer. En varmdusch som jag vanligtvis tar för givet.....

 

Australien har också varit en värld för sig, ungdomar precis som jag. På äventyr, nyfikna, vågade, rädda, ledsna, vilsna, lyckliga. Naturen och djurlivet är bra annorlunda för en från Sveriges skogar. Jag upptäckte att även alla ensamma resenärer ständigt går med antennerna utåt, letandes efter nya kopplingar och vänner. Alla är precis likadana, oavsett ursprung. Är man på upptäcktsfärd med hela världen som uppdrag dras man kvickt till likasinnade och lär känna varann på en annan nivå, snabbare än man troligtvis gör hemma. Jag hann med bl.a många roliga utekvällar, skydiving, snorkling i barriärrevet och regnskogsbesök.

Jag tror att det var efter det här någongång jag började känna ett drag hemifrån. Det kändes som att jag varit iväg mycket längre än jag varit efter allt jag upplevt. Det bästa med att resa själv är att om du känner för att dra någonstans, då är det bara att dra. Packa din rygga och hoppa på nästa flyg. Är jag redan långt borta så varför inte åka lite till.

Nya Zealand.. vid världens ände :)
...dit åkte jag! Till höga berg, klarblåa sjöar, snowboardåkning, kultur och till en fin kompis med familj blev jag inneboende. Bara det.. Att bli så omhändertagen av en familj att jag kände mig hemma. När jag sedan var påväg att åka från NZ visste jag inte vart jag skulle ta vägen, ut i friheten igen, och sedan kom den där känslan av att bege sig hemåt, skolan hade ju dessutom redan börjat igen.

 

Malaysia fick bli mitt sista stopp där jag hade några dagar för mig själv, och åkte till en liten ö där bara en gata fanns och enstaka turister. Sol, strand, och ljummet havsvatten. Haffsigt boende och barfota trivdes jag och var på väg att ringa mitt flygbolag för att flytta fram flyget hem... Insåg att jag inte alls var redo att komma hem ännu.

Det fick vänta lite till.

Det är farligt att leva utan tidsuppfattning då jag inser att flyget skall gå samma kväll, 12 timmar senare, inte natten därpå...! (Förvirrat med flyg som avgår efter 00.00) Och jag är 8 timmar iväg på den här ön. ooooooopppsss...Nämen, så att... Då åker jag väl hem ikväll då, försent att boka om flyget, så jag slaffsar ner blöta kläder i min ryggsäck och hoppar barfota med bikini i en taxi tillbaka till hamnen och tar färjan tillbaka till staden. På båten hittar jag en familj med bil som erbjuder mig skjuts tillbaka till Kuala Lumpur (Varje gång man säger ja, kan nånting fantastiskt hända ;) ) Så jag åker med dem och erbjuds middag på restaurang, och hinner till flyget och jag slås på riktigt av tanken att jag faktiskt är på väg hem. Plus att jag har ätit sniglar.

 

Lika bra var det tänker jag. Det mesta händer nog av en anledning... Fick en heldag med en ny flygplanskompis i Amsterdam vilket var rätt soft. När jag trippade in på perrongen här hemma väntade mamma och pappa, och mamma kunde äntligen andas ut av att se mig välbehållen haha ;) När jag hoppade in i duschen ramlade en hel drös med sand ur mina underkläder, som fått följa med från Malaysia sedan två dagar tidigare.

 

 Jag går till skolan varje dag, och jag trivs. Vissa dagar känns det lättare, och ibland känns det tufft att ha kastats tillbaka till allt. Jag funderar på alla människor jag mött, och kanske särskilt på dem på Fiji. Det var en kort vistelse i mitt liv, och sedan är jag tillbaka i dem vanliga varmduscharna och i smartphonehetsen, medan de fortsätter sina liv. Allas liv går ju vidare.

 

Det jag ville få sagt med allt det här är hur berikad jag känner mig. Det finns inget annat jag kan spendera pengar på, som ändå kan få mig att känna mig rikare. Jag längtar redan efter att få kasta av mig skorna på någon främmande ö, och bara strunta i smink och vad klockan är. Att känna en sådan frihet borde alla få känna någongång. Att inte veta vad som står bakom nästa knut och bara gå dit hjärtat säger.

 

Angelica, jag är glad att jag har många utav dem här minnena att dela med dig. Tack för allt vi har upptäckt, och upplevt ihop.

Alla nätter ihopknölade i samma säng. Alla kramar och att få vara helt ärlig.

Alla skratt, alla knasigheter, alla dumheter, allt nytt, främmande men också den del av ditt gamla liv som du fick möta igen i New York, och jag är glad över att ha fått en inblick i det. Och mammor, Vi har varit förståndiga också.

 

Idag har jag varit på min första Spanska språkklass i skolan, och antar utmaningen att lära mig spanska innan nästa sommar för att kanske dra till Sydamerika och lära mig salsa!

Som den million dollar baby jag känner mig som signar jag nu ut, sluut.